|
Här kan du läsa två av krönikorna
ur boken. Var vänlig - respektera upphovsrätten.
***
Allt
jag vill är att gå barfota igen
Krönika ur Mitt öga -
återkomsten
Hösten drar igång. Möten bokas. Chefer
svarar i telefon, irriterat upptagna med annat.
- Kan du ringa senare. Jag är just
på väg in i ett organisationsmöte.
Planer görs upp. En bättre värld ska skapas.
Arbetsplatserna liksom drar ihop sig och får gåshud.
Protokoll och dekret ska skrivas. Målsättningar
och att-formuleringar. Nya rutiner, och kanske en omorganisation
till.
Digitala dokument åker ut på
remiss. Budgetar revideras om igen.
Det är väl känslan av
tvång, eller tristess, som får mig att ställa
frågan sådär rakt ut i luften i kontorslandskapet.
- Var önskar du att du var just
nu?
Min kollega Åsa som sitter mitt
emot funderar en stund och svarar:
- I stugan.
Jovisst. Nyss låg man på
en badstrand och tänkte på ingenting. Nyss
hörde man vågor skvalpa mot stranden och på
allvar fällde man repliker som...
- ...nu talar havet.
Och man försökte lyssna på
riktigt och förstå vad det ville ha sagt.
Men nu har man börjat knyta skosnören och packa
portföljer redan tidigt på morgonen. Och klockan
går, vi återvänder lydigt till stirrandet
rakt in i var sin datorskärm. Uppgifter måste
lösas. Världen rusar fram genom universum. Det
gäller att inte hamna efter.
Ministrar åker jetplan runt valkretsen, lyssnar
på institutioners klagan. Föräldrar stämplar
ut tidigare, lite mer stressade än de andra. Samma
sak ska hinnas på kortare tid.
Sedan träffar jag en kamrat. Vi
hämtar på dagis samtidigt. Standardfrågor.
Hur är det? Vad gör du? Och han frågar
mig förstås hur jag har det.
Jag hör mig plötsligt svara
att jag är vansinnigt uttråkad, nu när
allt drar igång igen. Att jag hellre skulle vara
i stugan och lyssna på havet.
Inbokat möte klockan 11.00. Jag kommer inte att hinna
i tid. I bilen, en bra bit över tillåten hastighet,
sjunger jag högljutt på samma refräng.
"I´m on a highway to hell". Portföljen
dunsar i bagageutrymmet.
E-post från Singapore. Telefonen ringer. På
en skrapig linje talar någon engelska och vill sälja
"investments".
Artigheten tar plötsligt slut.
No thank you. Och luren åker på med en smäll.
Och frågan bara ekar: Var önskar
du att du var just nu?
Helst av allt vill jag bara gå
barfota igen.
Industrin tillverkar tusen tvålar
i timmen, eller miljoner gem om dagen åt byråkratin.
Datorfläktar surrar, meddelanden flyger härs
och tvärs. Det piper och tjuter. Femton obesvarade
mail och strax ännu ett möte. Inbetalningskort
för tilläggspension i brevlådan. Och reklam
för billig väggfärg.
Långt borta och nästan ohörbart
talar havet igen. Eller man kanske kunde säga att
det skriker och gråter höststormar av ensamhet.
Ingen finns kvar för att lyssna.
Jag tar en huvudvärkstablett för
att kunna orka ett par timmar till. Ändå
vet jag och alla andra att boten är en helt annan.
Och frågan bara ekar: Var önskar
du att du var just nu?
PELLE LINDBLOM
© Får
ej sprdas vidare utan upphovsmannens tillstånd.
-----------------------------------------------------------------
Den
anklagade förs ut med handfängsel
Krönika ur
Mitt öga - återkomsten
Gärningen har skett med uppsåt. Johansson
har den 15 november fört fordonet utan att varit
berättigad till det. Åtalet ska anses vara
styrkt i och med bevisningen som lagts fram...
Ännu en dag i tingsrätten
som nämndeman. Man sitter på ett podium tillsammans
med två andra domare, en ordförande och en
sekreterare. Stolarna är bekväma. Vi blickar
ner mot de åtalade. Många av dem ser smått
förvirrade ut. Jag minns speciellt en åtalad.
Dom avkunnades. Målet avgjort. Rätten finner
åtalet styrkt. Påföljd fastställs.
I punkten tre anser domstolen... Yrkandet bifalls....
Efter att domaren sagt allt det där
såg det faktiskt ut som om han inte fattat ett enda
dugg. Att han inte ens förstått om han dömdes
eller friades.
Sådant är juridikens språk.
Det ska vara exakt och torrt. Få eller inga möjligheter
ska finnas att missuppfatta innebörden, för
den som begriper språket. Men för den som inte
begriper blir förstås följden den motsatta.
Juridikens rappakalja är också tänkt för
att demonstrera makt. För vad är detta för
ställe om inte en av samhällets verkliga centrum
för maktdemonstration. Vi sitter trygga där
uppe på vårt podium, tar strax en kaffepaus
innan vi dömer nästa niding. Vi kan sätta
folk i fängelse, eller fatta beslut om att en pappa
aldrig mer får träffa sina barn. Detta kan
vi göra med allvarliga miner och sedan åka
hem till våra familjer, äta en god middag och
pussa våra barn god natt.
Någon anklagad förs bort med handfängsel.
Vi andra tar lunchrast på restaurang.
Rättegångar med småbrott
avlöser varandra på eftermiddagen. Någon
har kört bil utan körkort. En annan har snattat
några gånger. Ena gången en schampoflaska
på Konsum. Man undrar vad det är för vits
att dra upp dessa småsaker i rätten.
Förra veckan glömde jag betala
för en back drickor på affären och iddes
aldrig åka tillbaka och rätta till misstaget,
och nu dömer jag en schamposnattare. Det blir befängt.
Knappast likhet inför lagen.
En tredje åtalad drack för mycket på
krogen och bråkade med vakten.
Trivialt till det yttre. Men på den anklagades bänk
sitter ofta människor som är på väg
att mista, eller redan mist det mesta av vad som kan kallas
ett organiserat eller ordnat liv. Många har ingen
eller mycket skral inkomst, kanske inte ens en egen lägenhet,
inte heller någon egen säng att sova i. Problem
med spriten är oftast orsaken till att de hamnar
här.
Icke desto mindre är de anklagade
för att ha begått brott och ska få en
rättvis domstolsförhandling. Så är
det i alla fall tänkt.
Eftermiddagen blir såsig. Tröttheten
börjar infinna sig vid tretiden. Ännu en återfallsförbrytare
står inför skranket. En småtjuv. Åklagaren
säger sitt, ord som målsägande, uppsåt
och förverkande yttras.
Åtta åtalspunkter. Snatterier lite här
och där. Lite julmat på Kvantum. Något
annat togs från Statoil, påstås det.
Det blir rörigt med alla åtalspunkter, och
den eftermiddagströtte domaren börjar blanda
ihop händelserna, pratar plötsligt om Statoil
när vi avhandlar snatteriet på Kvantum. Och
försvarsadvokaten talar så tyst att vi inte
hör vad han säger.
- Tala högre!, ber rättens
ordförande vid fyra tillfällen.
Man undrar hur den åtalade tänker.
"Först blir jag haffad. Sedan fick jag en brännvinsadvokat."
Så taffligt. Så tragikomiskt.
PELLE LINDBLOM
© Får
ej sprdas vidare utan upphovsmannens tillstånd.
|
