Mitt Öga förlags logotyp är texten skissad i orange  
 
M i t t   Ö g a   F ö r l a g

Startsidan
 
Böcker & CD
Åttonde stadgan
En bra dag att dö på

Mitt öga - Återkomsten - ny bok

Gud är en burk Coca-Cola

Dansande Fågelskrämma
Mitt Öga
En pappas dagbok
Radiosatiren Aqua Veritas
 
Beställ
 
Författare
Pelle Lindblom
 
Förlaget
Kontakta oss
Pressinformation
Bokandlarinformation
 

Dansande fågelskrämma

Dansande fågelskrämma   Författare: Pelle Lindblom
Utgiven år: 1996
Antal sidor: 151
Pris: 120 kr
ISBN-nummer: 91-88674-20-07
 

» Beställ den
 
 
Zenmästaren stod med sin elev på ett torg fyllt med frukter. Han pekade på två korgar med äpplen, en med ruttna, en med saftigt färska, och frågade:
 -Om du får ta vilken du vill av dessa korgar, vilken väljer du?
  Eleven vände sig mot mästaren och sade:
  -Ingen. Jag är allergisk mot äpplen.


 
 
Första kapitlet

Jag är lurad! Kvinnan drar fram ett vasst svärd, svingar det i luften och hånskrattar åt mig. Jag hasar ner från britsen och knäböjer.
  -Skona mig, viskar jag.
  Då höjer hon sitt svärd, hugger till och snittar ett centimeterdjupt jack som skär genom hela högra sidan på min kropp. Små pulserande fåror av blod sköljer ur såret. Kvinnan lämnar rummet utan att låsa celldörren. Kraften räcker bara till att åter klättra upp på britsen. Där blir jag liggande. Kvider kraftlös. Jag förmår inte att fly ut genom den öppna celldörren.
  Jag vaknar av mitt eget kvidande. Mörkret omsluter mig i sovrummet på övervåningen. Kudden är svettig och hjärtat pulserar hårt. Så småningom reser jag mig från sängen och kikar ut bakom rullgardinen. Ute duggar höstregnet lite isande. Jag måste försöka jaga bort de onda andarna från höstmörkret. För de skrämmer mig. Det måste ha varit hon, tänker jag.
  -Ditt folk är inte lyckligt, viskar jag till kvinnan.
  -De arbetar och strävar, försöker göra så gott de kan. Men de vet inte vart de är på väg. De vet inte varför tiden rusar ifrån dem. De jäktar, men vet inte vad det är de försöker hinna ifatt. Få har kraft att bryta mot mönstret. Få har mod att följa sina känslor. Vi blir kvar på britsen.
  Fortfarande känns det otäckt längs kroppens högra sida. Trots att jag vet att där inte finns något blödande köttsår efter svärdet, tvingas jag se efter.
  Jag kryper åter ner under täcket, men hålls vaken av allt adrenalin som strömmar i mina ådror. Med bultande hjärta tänker jag:
  Låt hela världen drunkna, för jag vill stanna här. ANNARS KOMMER JAG ATT SPY I ERA KNÄN OCH NÄR MIN HJÄRNA HAR EXPLODERAT FÖR ATT TILLFREDSSTÄLLA ERA ÖNSKNINGAR KOMMER SUBSTANSEN ATT FLÄCKA NER ERA BLOMMIGA KLÄNNINGAR. Lämna mig välvilligt i fred.
  Jag är inte intresserad av köpt ömhet.
  Jag är inte intresserad av kosmetikans övermålade verklighet, trånande blickar, halvnakna bröst, anorektiska missfosters ostävjade självupptagenhet och vakuumförpackade orgasmer.
  Jag är inte intresserad av torgpredikantens sanningar om domedagen.
  Jag är inte intresserad av hemliga dressingar insmetade mellan lager av frigolit.
  Jag är inte intresserad av American Pan Pizza.
  Jag är inte intresserad av kilopriset på den varma sperma som flyter ur de erigerade mansidealen.
  Jag är inte intresserad av uppskruvade röster som ljuder genom ruttnande kultursladdar.
  Jag är inte intresserad av streck och stjärnor.
  Jag är inte intresserad av det formaliserade hjärntvättarministeriet i Hollywood.
  Jag lever i detta - nu.
  Jag är så trött på att kriga ensam i ett slag jag aldrig kan vinna, där mitt vapen sitter fastvuxet i min högra hand, där ammunitionen lätt kan förväxlas med en smekning, där det inte finns någon väg till fred, där det inte finns någon väg att fly från slagfältet och där fienden är osynlig och ständigt siktar mot mitt inre.
  Ibland sticker dagsljuset i mina ögon. Ljusstrålarna blir knivar i mitt inre. Världen är ful, träden ser ut som om de tillhör en annan planet, gråsparvarna har förvandlats till okända varelser, gräsmattornas gröna färg får min mage att vrida sig.
  Vad menar han med denna pamflett?
  Förut kunde jag se skönheten i varje blommas blad och se en mening i att tillhöra en del av allt detta stora. Men nu förefaller mig hela projektet meningslöst. Blommorna betyder ingenting där de frodas. Fåglarna stressar mig med sitt eviga flygande efter föda åt sina avkommor. Jag känner ingen lockelse i deltagandet på denna jord längre.
  Till slut somnar jag om.

****
  Varför är papperet randigt?
  mina anteckningar på rad
  som marscherande förtrupper
  på Brandenburger Tor
****
  Jag vandrade på fiendens väg
  inte för att bli som dem
  utan för att förstå det jag föraktar
  Nu undrar jag om vi alla kom hit
  av samma orsak
***





Andra kapitlet

Stålfåglarnas skrud glänste där de stod uppställda på betongen. Kolsyrebubblorna roterade i munnen och grävde sig ner i strupen och landade värmande i magsäcken. Det var ljummen Carlsberg från tax-free butiken.
  Det mänskliga myllret av förväntan var avvaktande. Än lyste blickarna av oro och
misstänksamhet, vek undan vid allt för långvarig beröring. Jag smekte med min blick över en tuttig tjugoåring med svulstig kropp på andra sidan, vid Gate 29, några avstånd därifrån. Hon lekte med i två minuter, men gav sedan upp. De anorektiska smalbensfeministerna med trikåer lockade inte mitt sinne.
  Jag ställde ner ölen på det lilla runda vitlaminerade bordet framför mig och tog av mig skorna. De luktade svagt av fotsvett, men luktpartiklarna blandades snabbt ut i luften och sögs in i ventilationssystemets fläktar. Ett barn kom krypande och tittade upp. Jag böjde mig fram över Helena och kysste henne på kinden. Vänster pekfinger gled hastigt över hennes ena bröstvårta som stelnade inom loppet av en sekund.
  På golvet satt en sådan där blond svensk flicka som skulle till sin grekiske pojkvän på överraskningsbesök. Hon hade lierat sig med några vilsna förstagångsresenärer.
  -Han ringde i går. Då sa jag bara till honom att jag inte hade tid att prata. Ring i övermorgon, sa jag.
  Jag böjde mig fram och harklade mig.
  -Vet du om något bra och billigt hotell i Pireus.
  -Det brukar ordna sig. Ska ni också övernatta på egen hand?
  -Ja, sa Helena.
  -Vi kan ta en taxi tillsammans från flygplatsen, föreslog hon omedelbart.
  -Det kanske vi kan, hade Helena sagt med tvekan i rösten.
  Stålfågeln flaxade med sina vingar och sjöng sin entonigt vinande sång. En pegasus i skepnad av en elefant, ett rullande monster, en vibrerande skapelse av människohand och äventyrslystnad, med blinkade lampor och robotiserade röster ur högtalarsystem. Kabinpersonalen studsade omkring likt förprogrammerade statyer med klädnypor i nacken och visade sitt utbildade leende, ämnat att lura de som inte hade kunskap, erfarenhet eller vilja nog att genomskåda falskheten. Jag kurade ihop under min blårutiga flanellskjorta och försökte hålla mig borta från alla blanketter och erbjudanden. Tänkte att jag i stället kunde fly instängdheten genom att sova.
Ständigt stångade högtalarsystemet mig i nacken, där en kall kvinnoröst förkunnade bolagets erbjudanden om extrapriser.
  Jag gav upp mitt sovförsök och satte mig upp. Detta var inte att resa, detta var att förflytta sin kropp. Egentligen borde flygbolagen uppfinna en sömnspruta och sedan packa resenärerna i likkistor. Men då skulle de ju mista inkomsterna från tax-free försäljningen.
  Helena skruvade oroligt på sig. Vid min andra sida satt en flicka som också skulle ut på de grekiska öarna.
  -Kan du någon grekiska?
  -Nej, sa hon.
  Utan att fråga om hon ville, höll jag en lektion i grekiska och skrev ner en lista med
hälsningsord, maträtter, räkneord och annat nyttigt.
  Efter en kärv kamp mot barnsäkra staniolförpackningar med plastbestick, aluminiuformar och  vacuumförpackade födoämnen, vidtog en evig väntan på befrielse. Vi färdades på en filmduk. Där fanns vi, tillplattade på en projicerad karta, förminskade till en liten vit symbol i form av ett flygplan. Sakta, likt en snigel, kröp vi fram över en jordglob.
  Tryckförändringen började kännas i öronen. De härdade specialbladen i raketmotorerna saktade ner sitt energiska roterande. Den vinande sången sänktes ett par oktaver. Vidundret med sin utsträckta flygande kropp, skälvde till, fick gåshud och drog ihop sig, sträckte ut sina gummifötter mot marken samtidigt som hon böjde sina vingar mot vinden. Vi tog mark. Parkerade. Hennes gälar i sidorna öppnades och hon spottade ut oss alla i nattmörkret.
  Lungorna fylldes i ett enda djupt andetag av den ljumma, fuktiga medelhavsluften. Den var utspädd med stora proportioner av dieselångor och flygfotogen. Fukten lade sig genast som en smekande hinna över hudens alla celler och spred en behaglig känsla av förväntan i kroppen. Vid foten av trappan ut från planet stod en grekisk kvinna i flygplatsuniform. Vit skjorta, scarf, blå kjol och högklackade skor. Hennes läppar var överdrivet målade med rött läppstift och ögonlocken var mörkblå av smink. Transferbussen förde oss i en 47 sekunder lång resa till ingången. I kön till passkontrollen hörde jag grekiska för första gången. En gäll kvinnlig röst sprack i högtalarna. Det enda jag riktigt hann snappa upp var slutordet i meddelandet. "Parakalò."
  Ett återseende var det i alla fall - Atens flygplats. Däri låg nackdelen. Detta var inte längre någon premiär för mig. Jag hade varit här tillräckligt många gånger för att veta var herrtoaletten låg.

 
       
             Mitt Öga Förlag   info@mittogaforlag.se   070 - 692 93 37