|
|
M i t t Ö g a F ö r l a g
Startsidan Böcker & CD Åttonde stadgan En bra dag att dö på Mitt öga - Återkomsten - ny bok Gud är en burk Coca-Cola Dansande Fågelskrämma Mitt Öga En pappas dagbok Radiosatiren Aqua Veritas Beställ Författare Pelle Lindblom Förlaget Kontakta oss Pressinformation Bokandlarinformation |
Mitt öga krönikesamling
Klara färdiga gå Jag gick i tredje klass och stod där spänd och beredd på att ge mitt yttersta. Verkligheten hade mätts upp i enheter. Exakt 60 meter bort stod min fröken med ett protokoll i den ena handen och den andra sträckte hon upp i luften med en beslutsam rörelse och greppade krampaktigt ett tidtagarur. – KLARA! ropade fröken. Det värsta var om någon av tjejerna sprang fortare än jag. Det var den största skammen man kunde råka ut för efter ett 60-meterslopp. Jag både sprang och läste långsamt. Efter rekommendationer från samma fröken hade jag vid samma tid lånat min första riktiga bok på biblioteket. Robinson Kruse. På kvällarna låg jag fascinerad i min pojksäng och sakta men säkert plöjde jag sida efter sida. – FÄRDIGA! En sjöman blev strandsatt på en öde ö och höll krampaktigt fast i gamla anglosaxiska seder och bruk. Han byggde sig ett fort och fortsatte i god anda att mäta verkligheten. Bland annat gjorde han i ordning en kalender och förde traditionen vidare att mäta tiden, precis som min fröken var i färd med att göra. Jag antog att det var för att inte tappa förståndet som Robinson fortsatte att mäta verkligheten. Dessutom började han prata med sig själv för att inte glömma sitt språk. Men så av en händelse lyckade han fånga en vilde som han med hjälp av den tidsmätande almanackan döpte till Fredag. Och äntligen hade vår hjälte fått någon att prata engelska med. – GÅ! Frökens hand gjorde en bestämd fallande rörelse och jag började genast låta mina fötter gnaga mot den hårda asfalten. En tävlan mot tidtagaruret men mest mot mina klasskamrater av kvinnligt kön. Efter ungefär 14,6 sekunder hörde jag klicket från frökens tidtagarur då jag passerade det gula sträcket på asfalten. Sämst i klassen bland killarna. Minst fem tjejer var snabbare. I sann västerländsk tradition hade jag fått en lektion i hur man mäter både tid och prestation. Dessutom hade jag fått veta att jag var sämst. Jag hatade löpning. Det traumatiska 60-metersminnet från barndomen kanske var orsaken till att jag i vuxen ålder var så uppmärksam på just den där speciella episoden. Det gick en långfilm på tv som speglade Robinson Kruses äventyr ur Fredags perspektiv. De stod på stranden och skulle tävla i löpning. Anglosaxen ställde sig i startpose och utbrast: – KLARA, FÄRDIGA, GÅ! Precis som min fröken gjort. Och som en kanon rusade Robinson iväg med en hiskelig fart och efter ca 11 sekunder föll han helt utmattad ner på marken på andra sidan mållinjen med ett lyckligt leende på läpparna i det att han viskade för sig själv: – Jag vann! Negern är besegrad! Långt efter kom Fredag. Njutande, lugnt och graciöst steppade även han över mållinjen med ett saligt leende på läpparna, dock inte lika utmattad som herr Kruse. – Jag vann! utbrast Fredag. – Nej, jag vann, utropade Robinson. Kruses idoga argumenterande för att få sin vinst bekräftad bet föga på Fredag. Men Robinsons arvtagare - du, jag och hela den västerländska naturvetenskapen - för troget hans arv vidare. Det är som om vi föds med en inbyggd vilja att mäta hela verkligheten. Som om vi kunde komma underfund med hela skapelsens gåtor bara den konkretiseras i meter, kilogram eller sekunder. Bara det att vi aldrig insett att tillvaron inte blir mindre abstrakt för det. Den låter sig inte mätas. Fem centimeter blir aldrig någonting annat än just fem centimeter. Detsamma gällde nu även för Robinson Kruses 11 sekunder. I sin utmattning frågade han Fredag: – Hur kan du påstå att du vann? Med varm och sann självklarhet svarade Fredag: – Jag sprang ju mycket vackrare än du! -------------------------------------------------------------------------------- Vilken humbug! 
För 12,35 kronor per minut kan jag genom att knappa på telefonen
få veta vad jag tillhör för arketyp. Om det nu ens finns
arketyper. Det är väl något tjafs som vi ärvt efter herr
Jung, men som nu exploateras av andra experter, den här gången
överdängare i tarotkortens magi. Det är på en ring av sextio kilo sanitärt porslin, sammankopplad med det kommunala avloppsnätet, som jag tar del av radannonserna i tidningen ”Vår Bostad”. Jag krystar och börjar räkna antalet tarotannonser. Seriös spådam skryts i en reklamruta. ”Vi ser din framtid” skroderar en annan. – Livet är som en labyrint med svåra och avgörande beslut vid varje vägskäl. Jag pustar ut och håller med. Men tarotkorten ger mig knappast den vägledning jag behöver. Tretton annonser räknar jag till. Olycksaligt antal. För 18,20 per minut kan jag även få tala med Maria, som under sin barndom i Polen upptäckte sin mediala förmåga. Med en krona extra som insats kan man få en kombinerad tarot- och astrologikonsultation. Vilken humbug! tänker jag, slänger tidningen på toalettgolvet och sträcker mig efter pappersrullen. Ändå förstår jag att det måste finnas något slags seriositet och ett enormt intresse bakom allt detta tjafs. Det måste ju finnas villiga som medvetet låter sig luras via telefonnummer som börjar med siffrorna noll och sju. Den som ringer måste ju veta att det är bluff alltsammans!? Kanske att de där korten används som den ultimata förevändningen. Egentligen är det uppmärksamheten man längtar efter. Någon som, om så bara för enstaka sjuttonkronorsminuter, ger mig uppmärksamhet. Någon som lyssnar. Någon som ger ett livsråd. Och korten som läggs ut är bara till för att avleda uppmärksamheten. Så måste det vara. Omsorgfullt viker jag toalettpappret till kvadratiska lappar. Vad tarotgummorna ger är nog det som vår sjukvård inte vill, kan eller mäktar med att ge. Många av vår tids doktorer tittar ju mer på sin dataskärm med provresultat än på patienten. – Hallå! ropar man i sitt inre under läkarbesöket, men får bara ett antiinflammatoriskt piller med sig hem. – Ta en magnecyl. Och man förstår plötsligt att det är lika fel med pillren som med tarotkorten. Med plastknappen på toalettstolen loggar jag in på det kommunala nätet och spolar iväg mitt meddelande till världen. Jag tror inte på sådan här skit. |
|||||
| Mitt Öga Förlag info@mittogaforlag.se 070 - 692 93 37 |
